Malmö Kvinnojour | Suzanne Flink
669
page-template-default,page,page-id-669,page-child,parent-pageid-331,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-14.5,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_1000,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Suzanne Flink

Metoo och vi sjunger ut med Suzanne Flink.

Paula pratar med operasångerskan Suzanne Flink om Metoo; om uppropet #vi sjunger ut och om manifestationskonserten – ett operavrål.

pastedGraphic.png

Madame Elis krönika 

Lyssnaren bjuds in till en akt ur en pjäs vid namn Aldrig mer din slav. Äntligen bryts tystnaden mot ett vrål: 

Tänk dig att du sätter dig på en röd sammetsstol mitt i ett publikhav på en vacker teater och tittar upp på scenen. Ridån går upp. Kulissen visar en gata som kantas av husfasader i rött tegel och mitt på den svarta asfalten ligger nakna kvinnor i en hög. 

Nu när välkomstapplåderna har tystnat ställer sig en av kvinnorna upp. Hon går fram till scenkanten och sätter sig. Den här kvinnan kommer att blir vår berättarröst och så här inleder hon medan kvinnorna bakom henne lägger sig på magen på en lång rad och börjar trumma med sina handflator mot scengolvet:

Nu slår våra handflator mot asfalten. Vi ska förvandla denna gata till ett enda trummembran. Vi har i förväg gjort upp om rytmen. Vi använder våra händer på samma sätt som en kör använder sina stämmor. Hör ni, hör ni att det kommer ett annat ljud från trottoarkanten. Och ytterligare ett när vi slår mot övergångsställets vita streck. Och ett tredje när vi hamrar där däck har kört i varandras spår, spår som har lämnar bestående ärr och som för varje bil, åter dras upp. 

Eftersom klockan bara är åtta denna lördagsmorgon ligger de flesta och sover. De som vaknar tar säkert vårt trummande ljud för något annat. Så är det med det mesta som upplevs för första gången. Då när det nya inte kan sammanflätas med en tidigare erfarenhet. Men alldeles snart kommer ljudet av våra handflator att bli till ett minne, den sortens minne som inte går att glömma.”   

Vår berättande kvinna ställer sig nu tillsammans med de andra på alla fyra och hon säger:  

”Att inleda så här, tillsammans på en plats nära marken har vi noga räknat ut. I vanliga fall tar det tid att väcka en kropp som fått för lite sömn. Ännu mer tid tar det för sinnet att vakna till klarhet och särskilt för modet att börja bulta i ådrorna. Därför behövde vi tid att värma upp till vår kamp. Nu känner ingen längre att det bränner i handflatorna av de upprepade slagen. Ingen tycker att ställningen på alla fyra är obekväm. Det gör inget att knäna skaver en dag som denna. Inte när valet är vårt. Inte när syftet är vackert. För vad är vackrare än en stundande frihet? Vad kan smaka bättre? Vi har inte fått smaka på den sortens frihet tidigare. Vi har inte tagit den i våra munnar. För den smak och den eftersmak vi tidigare intagit, natt efter natt, den går varken bort med tandkräm eller med sprit. 

Nu har klockan slagit tio. Nu öppnar butikerna, nu kommer vår publik. Vi reser oss nu, ser ni det? Och nu stampar vi i takt med våra nakna fotsulor, hör ni det? Vi vill få marken att börja gunga, vi vill spräcka asfalten, vi vill slita loss allt ogräs och få nytt liv att börja växa här. 

Det är inte bara vårt blod som nu börjar tränga sig upp från fötterna till hjässan. Det kommer också ett pirrande rus som likt stegrande vågor ökar för varje stamp vi tar. Denna hänförelse började redan långt tidigare än denna morgon. Både rädsla och rus har hållit oss sällskap ända sedan vi visste att vi inte längre kunde vara tysta. Men som ni hör har vi ännu inte öppnat våra munnar. Vi har ännu inte börjat viska våra fyra ord, dem som vi sen ska sjunga och till slut vråla ut. Aldrig mer din slav.” 

”Vi är väl medvetna om att många i vår publik som nu klappar takten inte begriper vad vi håller på med och kanske är framtida hämndaktioner i görningen. Men det som är hela poängen med att låta tystnaden bli till ett vrål är att göra det ändå, att fortsätta hela vägen ut, trots allt. Att trotsa allt. 

När något av de hål som länge täppts igen får sitt lock avdraget, då pressar sig det instängda innehållet ut på alla sätt det kan. Och vi låter det ske. Ju mer vi tillåter det som vi så länge tryckt undan komma ut, desto mer kan vi röra oss, desto starkare blir vår rörelse, desto mer stiger vår energi. Den påbörjade tömningen av den tunga förminskningen, den tyngre självförnekelsen och det tyngsta självföraktet, gör att våra kroppar lättar. Ut ur oss strömmar allt det som inte längre tillhör oss. Utandningarna rusar ur oss, fisarna rensar oss, svetten forsar av oss. Den egna viljans glädje över att åter blir funnen, gör att vi kan stampa ännu hårdare med fötterna. Åratals tysta nej kommer ut och ger våra stämband styrka. Påminnelsen av det egna värdet får oss att studsa upp och ner. Våra armar svänger nu, ser ni det? När våra blickar möts känner vi knappt igen varandra. Våra ögon utstrålar en glöd som få någonsin får vara med om. Aldrig hade vi trott att så många skulle stämma in i vår kamp, upp i vårt vrål. För det är nu det händer, nu kommer vrålet ur våra strupar.”