Malmö Kvinnojour | Johannes Anyuru
663
page-template-default,page,page-id-663,page-child,parent-pageid-331,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-14.5,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_1000,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Johannes Anyuru

Ljuständning med Johannes Anyuru:

Om sin senaste roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, säger författaren och poeten Johannes Anyuru: ”Världen är full av mörker, skuggor och våld. Mitt arbete är inte att rygga undan från det, utan att söka efter hopp och ljus som jag vet finns.” När Paula hörde hans ord bjöd hon honom ner till ekens rötter i ett samtal om att tända ljus i det mörkaste av mörker. 

pastedGraphic.png

Madame Elis krönika

En berättelse om hur hon målar av minnen som hänger och dinglar framför ögonen och hur hon får dem att dansa i skuggorna av ett ljus:

För många år sedan gick Madame Eli på en målarkurs. Madame Eli som ju är den märkliga madamen som bor i ett av mina rum i mitt hjärta. Iklädd turban och blåställ gick hon förväntansfull till kursen som kallades Konsten med konsten. Läraren hette Constans och när klockan slog sex och det var dags att börja, berättade Constans att målet med kursen var att måla utanför ramarna. Ingen tilläts ha penslar och alla blev tillsagda att berätta för duken vad det var de skulle måla. 

Det var svårt däremot för Madame Eli och de andra deltagarna att koncentrera sig. Constans såg nämligen så rolig ut där hon stod: barfota i mörk kostym med tre röda, smala flätor mitt på hjässan, mitt i en annars enorm vit kalufs och så dansade hon medan strök handflatorna mot duken. Hon tog två små steg åt höger, trippade tillbaka åt vänster, böjde på knäna, sträckte ut rumpan, ställde sig på tå och sen lät hon huvudet svaja så att dem röda flätorna hoppade och så började hon om från början. 

– Skratta ni! Skrattade Constans. Men ni ska allt få se! Den dagen ni själva försöker, så kommer ni att märka att det är något helt annat att skapa om en använder allt en har till sitt förfogande: hela kroppen och alla kroppar: den fysiska, den som är gjord av energi, för att inte tala om er ande och själ! Det är en avgörande skillnad för det faktiska resultatet. Så gör nu allt ni kan för att liva upp och leka med era nu stela pinnar till kroppar och lova mig att ni inte använder penslar. Ja, vänta bara ska ni få se. 

Så deltagarna provade att trippa än hit, än dit och sen strök dem sina kladdiga händer mot duken. Då ropade Constans: 

– Viska, sjung, skrik ut det ni vill att er konst ska gestalta! Ut med det bara. Säg det högt! Täpp till munnarna på era tankar som maler och måla era innersta drömmar, önskningar, hemligheter och allra mest, era minnen. 

Madame Eli tog till sig det hon lärde sig på kursen Konsten med konsten och målar sedan dess ganska ofta. Även om hon varken dansar eller pratar framför duken. Madame Eli menar att det verkligen gör något med en, där med att måla av sina minnen. De som plågar. De som har en tendens att dyka upp framför ögonen och dingla där och retas. 

Ja, Madame Eli säger att det är lika bra att måla av det som finns i ens synfält och ändå hindrar från att göra något annat än att stirra det förflutna i ögonen. Allra helst spänner hon upp sin duk tidiga morgnar. Trycker ut färg på paletten och tar upp en av penslarna från glasburken. Hon föredrar faktiskt penslar framför händerna, vad den där Constans än sa. Sen målar hon dem själsliga blåmärkena. De som ingen kan se. De som är så svåra att förklara. De som är ännu svårare att lämna in som bevis till polisen. Men oavsett om skulden har låsts in bakom galler eller inte, så kan minnen skymma utsikten och förmörka framtiden. Kanske är inte ens skulden det mest relevanta eller intressanta när minnena pinar en. Och kanske försöker dem inte ens vara en plåga. Kanske håller dem bara på så där för att dem behöver bli sedda, öga mot öga, uppmärksammade och avmålade utan försköning. 

Madame Elis önskan är att alla andra madamer som bor i sina ägares hjärtan också ska måla sina minnen. Och sen när allas dukar är klara, färgen har torkat och ramarna är satta, så ska det bjudas in till vernissage. Allra helst till ett gammalt magasin med tjocka murade väggar. Svajande kandelabrar ska hänga i krokar i taket så att dem skapar en stjärnhimmel. Det ska serveras champagne och tryfflar och det ska dansas till trummor som spelar på gästernas hjärtrytm. När festen har ebbat ut och gryningen kommer, ska alla gå hem med varsin tavla under armen. Tavlorna ska sen hängas på väggen och ljuset, det som står i en ljusstake som i sin tur är fastsatt i tavlornas nedre ram, ska varje morgon tändas. 

Ja, för det där med att glömma det som hänt är väl egentligen inte möjligt. Därför är det kanske något det där med att göra något av sina minnen. Och även om dem nu fortfarande hänger framför ögonen så finns dem nu i alla fall innanför en ram, på en duk som går att ta på, målade av någon annan som var med om något liknande. Själens blåmärken, det slagna hjärtat, de krossade drömmarna har inte bara blivit porträtterade utan delade och blivit till en gemensam konstskatt. Varje morgon blir de upplysta och det är så som minnena kan börja dansa i skuggan av ljuset.