Malmö Kvinnojour | Gunilla Röör
667
page-template-default,page,page-id-667,page-child,parent-pageid-331,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-14.5,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_1000,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Gunilla Röör

Motståndsrot & Intuition med Gunilla Röör

I säsongsavslutningen berättar Gunilla Röör om sin motståndsrot och om intuition. Vi får höra henne berätta om inspelningen av den norska filmen Engelen, samt om hennes roller som Frida Kahlo och Gertrude Stein. 

pastedGraphic.png

Madame Elis krönika

Om intuitionens budbärare, deras sång och deras varningsvrål:

Våldets värld, den är ju den värld som jag målar upp här i podden för att försöka förstå och för att beskriva våld i nära relation. Jag beskriver hur jag ser olika platser, tillstånd, händelser och konsekvenser som kan finnas när det förekommer våld i en relation. Och jag beskriver ju våldets värld som ett oändligt landskap där det bland mycket annat finns berg och dalar, träsk och trollskogar, labyrinter och så klippkanten här bredvid eken, den från vilken det går att ta språnget bort från våldet och ut mot det okända, till en annan värld, den egentliga, den egna. 

Men också inuti en själv så tror jag det finns berg och dalar, träsk och trollskogar, labyrinten och språnget. Där inuti är bergen gjorda av motstånd som väntar på att bestigas. I de vackra dalarna finns vila, stillhet och ro. Genom ångestens träsk går inga genvägar och i trollskogarna spökar demonerna med framtida skräck eller så gastar de om gastkramande minnen. Inne i labyrinten är det lätt att gå vilse på grund av att tankarna ropar olika budskap om vilken väg som är den rätta att ta. Också klippkanten och språnget bort från våld menar jag finns i vårt inre. Att leva ett liv fritt från lidande, det tror jag inte är möjligt och nog inte något att eftersträva. Vad jag däremot är övertygad om, är att det går att sluta göra våld på sig själv. 

Madame Eli är min hjälpreda när det gäller att lyssna på vad min intuition har att säga. Madame Eli öppnar sina fönster ut mot hjärtat och ut mot hela den inre världen när hon ska höra vad som är på gång där ute. Det hon lystrar efter är tonerna i mina inre minareter. Ja, jag ser det som att vackra ståtliga minareter är utplacerade runt om i mitt inre landskap. Upp till deras balkonger klättrar intuitionens budbärare och sänder ut olika meddelanden. Deras sång är i samråd med den egna viljan, kanske till och med en större form av vilja. Budbärarnas röster kan höja sig över tankarna och därför ge perspektiv där inne i tankarnas labyrint och visa vägen ut. Budbärarna kan också viska hemligheter som ingen annan kan höra, ja det kan komma en hel låtskatt, en hel massa dyrbarheter till den som lyssnar riktigt noga. 

Dessutom sänder budbärarna ut varningssignaler. De flesta av dem som jag har pratat med som har befunnit sig i en relation där det förekommer våld, har berättat för mig att de tidigt i relationen visste att något inte stod rätt till. De kan beskriva det i form av en känsla, en som de fortfarande minns och som de kan koppla en exakt händelse till. Men denna varningssignal dämpades sen. Antingen av ett bombardemang av komplimanger eller av ljudliga kyssar och senare i relationen av dövande skrik, av dånande hot eller av en krampaktig tystnad. 

Men jag tror inte att budskapen från minareterna någonsin går att tysta ner. Nej, egentligen tror jag att de ljuder hela tiden. Ja, jag tror till och med att deras volym ökar i styrka när de märker att de inte blir lyssnade på. Det som då händer är att budskapet vandrar från minaret till minaret, ett eko om att fara råder hörs nu över hela den inre världen, in till vartenda skrymsle och varenda vrå och snart vet hela ens kropp om att det är dags för hög beredskap. Detta inre samarbete kan leda till att en får den där känslan som säger: nu räcker det, nu vill inte jag det här mer, min gräns är nådd. Eller så kan det knyta sig i magen, eller så dyker en klump upp i halsen eller så känns allt bara tungt och grått. Och så länge det inte sker en yttre handling som hör ihop med vad hela ens inre skriker, så kommer nog vrålet och smärtan och den där känslan av att inte stå ut bara öka i kraft. Och det kommer inte att tystna förrän munnen formar orden; jag drar. Förrän benen börjar gå. Förrän händerna sträcker sig fram i mörkret och famlar tills de hittar ett ljus att tända och på så sätt kan finna en väg ut, en väg bort och en väg till den där egentliga och egna världen. Först då tystnar varningsvrålen. Först då börjar budbärarna i minareterna att spela musik igen. Och när jag får den där underbaraste av känslor, den som kommer när jag har följt min intuition, den känsla jag kallar för hemkänsla, ja för jag tror att ens egentliga hem just finns i ens eget hjärta. Och när jag känner så, då vet jag att Madame Eli har förflyttat sig från den gula divanen och istället fyllt upp det turkosa badkar med hett vatten och frasande skum. Då har hon tänt kandelabern, kryddat sitt kaffe med mer kardemumma och ställt koppen på badkarskanten. Sen har hon lagt sig i badet med slutna ögon medan hon njuter av att lyssna på den musik som nu spelas från alla minareter runt om i hennes värld.