Malmö Kvinnojour | Emil Jensen
655
page-template-default,page,page-id-655,page-child,parent-pageid-331,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-14.5,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_1000,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Emil Jensen

Den egna viljan med Emil Jensen

Ett avsnitt om den egna viljans kraft och om fantasins nödvändighet.

pastedGraphic.png

Madame Elis krönika 

En berättelse om när hon mötte Den Egna Viljan:

Kanske tror någon att jag, Madamernas madame, är fastnaglad här i mitt rum i den vänstra hjärtkammaren, men jag ger mig ofta ut på promenad i min ägares kropp. Och det är under dessa promenader jag ibland har turen att få oväntade möten. Den turen hade jag alldeles nyss. Då stötte jag nämligen på min ägares Vilja i egen hög person. 

Min ägares Vilja är barfota, hon bär blåställ och turban och hennes läppar är målade i det rödaste röda. Viljan säger att röda läppar är det bästa knepet för att få demonerna att flyga sin kos. 

Många uppfattar henne som alldeles för rakryggad, alldeles för envis och kanske för vis för sitt eget bästa. Och de som uppfattar henne så är bland annat Herr Avundsjuk som själv är lite kutryggig och inte står ut med någon med ryggrad, för att inte tala om Fröken Missunnsam som är ordentligt snål i sina komplimanger och lille Svartsjuk, hen som vill äga och kontrollera allt i hens omvärld. 

Men idag slapp jag stöta ihop med någon av dem och det var i en gränd, strax söder om solarplexus som jag mötte Viljan. Vi hälsade, pratade lite väder och vind, vilket inuti en kropp är just vad det låter som och sen bad Viljan mig om att göra henne en tjänst. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att reda ut det stora missförståndet. 

Viljan menade nämligen att det finns ett stort missförstånd kring henne och hon tänkte att det kunde hjälpa henne och alla andras Egna Viljor om jag lyssnade på henne, gick hem till mitt rum, skrev ner hennes historia, och gav den till min ägare så att hon kunde ge den vidare:

”Utifrån sett kan vi – Viljorna – likna tomtebloss. Eftersom vi ser ut att irra runt och vara obeslutsamma, ryktet säger att vi inte vet vad vi vill. Särskilt dåligt rykte har de Viljor som lever inuti en ägare som i sin tur lever i en relation där deras partner kräver lydnad och vars vilja vill vara lag. Dessa jag kallar för lagstiftare.  

Lagstiftarna är dem som inte går med på något annat än att deras lagar blir åtlydda och skulle en lag brytas, så blir den andre straffad. Med andra ord är detta en relation där det förekommer våld. Straffet kan vara allt från en blick, till en tystnad, till ett hån, till ett hot, till en käftsmäll, till ett stryptag och nu behöver jag inte fortsätta för det är ingen idé att berätta något för någon som redan väl vet vad jag talar om eller som har fantasi nog att föreställa sig… 

Det stora missförståndet är att många tror att lagstiftaren kan lyckas med sitt krav på lydnad. Att deras partners vilja kan brottats ner, eller brytas ner eller bytas ut. 

Men. Vi, Viljorna blir aldrig nedbrottade, nedbrutna eller utbytta. Vi står nämligen alltid lika fasta. Lika fasta som stearinljus som har fått smälta i sitt eget stearin. Som två förälskades blickar i varandra. Eller som en fyr en stormig natt. 

Det är helt andra mekanismer, som gör att den som lever med en lagstiftare ser ut att anpassa sig eller stannar kvar eller har svårt att lämna eller ändrar sig gång på gång. Om dessa mekanismer skulle jag kunna prata om länge, men idag är det De Egna Viljornas rykte jag försöker rädda och ingen annans. 

Det här är dessutom inget som bara gäller för den som lever med en lagstiftare. Det är så vanligt att våra ägare gör något som de egentligen inte vill, att det ibland pratas som om det skulle vara omöjligt att följa sin egen vilja. Detta är såklart inte sanningen, det är bara det att vi kräver något av våra ägare, ja det kostar att följa sin vilja, men det priset är det många som inte går med på att betala. 

När vi märker att vår ägare handlar på det ena sättet medan Vi vill något annat och handlar tvärtemot, ja då börjar en dragkamp. Den här dragkampen går att liknas vid ett mycket starkt gummiband som dras ut mer och mer och mer. Förr eller senare brister det. Det är då det smäller. Och det är då smärtan kan upplevas som obeskrivlig. Men det är här. Det är nu det gäller att passa upp. Och det är nu det gäller att passa på. För det är den sortens smärta, det är den sortens käftsmäll, den som inte har något att göra med en utifrån kommande smäll att göra. Nej, nu talar jag om en inifrån kommande käftsmäll som kommer av att gummibandet brister när den egna viljan och själva handlandet har gått så vitt isär att allt brister. Så när det gör så där ont, så är det för att vi, Viljorna, vägrar gå med på att göra något mer som vi egentligen inte vill. 

Med allt det här vill jag egentligen bara ha sagt följande: Tro inte att vi kan brytas ner, tro inte att en lagstiftare kan förändra oss i grunden, tro inte att vi någonsin slutar kämpa för det vi egentligen vill.”