Malmö Kvinnojour | Caroline van Kimmenade
661
page-template-default,page,page-id-661,page-child,parent-pageid-331,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-14.5,qode-theme-bridge,qode_advanced_footer_responsive_1000,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Caroline van Kimmenade

Om Narcissism med Caroline van Kimmenade

Caroline och Paula sitter i ekens trädkrona och pratar (på engelska) om personer med narcissistiska drag, om hur ett förhållande med en narcissist kan vara, om priset att stanna kvar och hur en kan göra för att ta sig därifrån.

pastedGraphic.png

 

Madame Elis krönika

En berättelse om narcissisten i skepnad av en gravgrävare. Med sin krumma rygg och en spade som verktyg, låter gravgrävaren det som en gång var ett kärleksnäste formas om till en grav. På grund av gravgrävarens skicklighet, långsamheten i nedbrytningen och den förrädiska normaliteten, händer det allt för ofta att det tar lång tid innan den som är på väg att bli levande begravd ropar på hjälp. Även om gravgrävaren i Madame Elis historia är en man och hans byte en kvinna, så behöver det inte vara så; en gravgrävare tillhör inte en särskild könsidentitet eller sexuell läggning, inte heller behöver det vara just i en kärleksrelation som en gravägare finns. Med sina krumma ryggar och spadar över axeln, kan de lika väl dyka upp i egenskap av en förälder, en kollega eller inuti en själv:

Jag ska nu berätta för dig om gravgrävaren. Han skulle kunna kallas för en skicklig en eftersom han till en början inte avslöjar vem han egentligen är. Först kan han nämligen vara alldeles underbar. Då är han uppmärksam, uppvaktande och närvarande. Han kysser dig överallt medan han säger att han ska leta upp dina smultronställen. Men medan han går igenom din kropp och din själ, upptäcker han inte bara dina favoritplatser, hemliga skrymslen och vrån, dina mest lustfyllda ställen. Han hittar också dina sår, dina ömma punkter och snart vet han exakt vart han ska börja fylla dig med jord. Och det är nu kyss-märkena blir till blåmärken, antingen över din hud eller din själ. 

Gravgrävaren är skicklig eftersom han i början börjar med ett sandkorn i taget och han börjar sakta. Han vet vad han gör. Du känner sandkornet, men det går att borsta av, det går att låstas om som det inte kändes, och det går att hoppas att känslan av kornet mot huden var inbillat. 

Det går att trösta sig med att det faktiskt bara var ett sandkorn och inte början på en hel hög med jord. Men det är en hel hög med jord som väntar om man är i sällskap med en gravgrävare. 

Snart kommer den tiden när spadtagen av jord: manipulation, straff, hot och hån inte längre förvånar dig. När du vet exakt när och varför han kommer att bli arg, du vet vad som kommer att hända om du lämnar tröjan på fel ställe, hänger handduken på fel sätt, kommer tre minuter för sent, inte är på humör för sex, allt som inte betyder lydnad över hur hans syn på världen ser ut. 

Så nu ligger du där. På den plats du en gång trodde var ert kärleksnäste och som du nu vet i själva verket är en grav och nu har du kommit långt i det som kallas för normaliseringsprocess och nu blir det allt svårare att röra sig. Sanden, dammet, jorden, kraven, straffen, kommentarerna – alltså våldet – har gjort dig svagare, mer rädd och du börjar ifrågasätta din egen vilja och dina egna tankar. En gravgrävare är nämligen expert på att kasta din hjärna fram och tillbaka så att den till slut kan kännas som att den har blivit kapad, inte längre tillhör dig. Gravgrävaren växlar mellan värme och våld vilket gör att när värmen väl kommer, så blir den skönare än någonsin. Och det också denna tid av kast och denna tid av förlamning som det som kallas för internaliseringen kan ha börjat. Då du har börjat se dig själv med hans ögon och det du ser gillar du inte alls och därför, när någon i din omgivning ger dig en megafon så att du kan ropa på hjälp, så använder du istället megafonen för att be om bättre kläder så att du kan tåla jordens fukt eller så ber du om fler frön så att du kan odla fler blommor så att det i alla fall blir lite fint. 

Gravgrävarens farligaste drag är att han aldrig blir nöjd. Även om du skulle lyda hans minsta vink eller om du skulle göra mesta möjliga motstånd. För samtidigt som han vill ha dig allt mer stilla, allt lydigare, allt mer lik en slav. Så tröttnar han när du inte längre rör dig. Och det är när det har gått så långt, som han kan drämma till så hårt att du aldrig mer kommer upp. Eller så är det nu som du lyckas fly. 

Den andra delen av Madame Elis berättelse om gravgrävarhärvan handlar inte om bytet. Den handlar om de som frågar varför hon inte går vid första slaget, vid första spadtaget, hur hon kan tillåta sig att sjunka så djupt. De som frågar så, känner förmodligen inte till gravgrävarhärvan, de vet inte om att det är en enda långsam nedbrytning, att den sker så skickligt, till en början med bara ett sandkorn i taget. Att jorden sakta, sakta stöps i bytets form, att lustgården, paradiset, långsamt förvandlats till ett helvete. Att fråga ett byte varför hon ligger kvar, lägger bara mer tyngd på den begravdas axlar, en tyngd som alltså är farlig och som dessutom är helt felplacerad eftersom den borde ligga helt och fullt på gravgrävaren själv. För visst är väl den egentliga frågan vad vi ska göra med alla gravgrävare. 

Kärlekshistorier tar sin början i ett kärleksnäste, i ett eget litet gryt, en plats där allt faller på plats. Äntligen startar grävandet efter det gemensamma boet. Spadarna glänser av iver. Det hårda arbetet tröttar inte. Allt sker utan ansträngning. Runt om boet planteras rosor, förgätmigej och luktärt. Staket byggs och taken läggs och sen, där under jord, utan insyn, på det ena eller det andra sättet, blir de två till ett och det kan i sin tur, på det ena eller det andra sättet, leda till att två blir till tre, eller fyra eller rentav fem. Och så är lyckan gjord och så allt är som det ska vara. 

Med andra ord skulle det här kunna vara en beskrivning av det som många kallar det normala; att två ska bilda bo, göra sitt bo vackert och sen kan det sägas god dag, god dag till grannen på andra sidan staketet och visst har vi haft en härlig sommar och visst har häcken vuxit vackert? Att bilda sitt eget bo och hålla det ombonat är en så stark strävan att det kan hända att några håller ihop, just för att detta att hålla ihop är något man bara ska och inte minst så går det ju då att fortsätta att vifta med näven till grannen och ingen behöver någonsin få veta att det faktiskt inte är så bra, nej… det kanske inte är så bra alls. 

Ändå byggs det ut kring det lilla kärleksnästet som nu har blivit stort och där små fötter kanske tassar. Renoveringar görs, staketet målas, vackrare rabatter anläggs och vips har det hela blivit till en hel familj som har fått ett helt hem bakom höga häckar och eftersom det här är så vanligt, ja för många är dessa nästen ett av livets påstådda måsten och önskningar och därför, just därför – för att det är så vanligt, för att det verkar vara så många människors mål, så märker några av dem inte ens av att dem egentligen inte alls befinner sig i ett kärleksnäste utan i en grav som är på väg att bli igentäppt. 

Det ligger inte i mitt intresse att här från min gula divan, fullproppad av praliner, omringad av min ägares röda hjärta, lägga skuld på någon annans axlar eller önska bort andras vackra önskningar. Eller? För kanske är det så, att det inte alls alltid är alldeles underbart mellan fyra väggar, mellan två kroppar, efter alla år tillsammans. Så tänk om vi skulle våga berätta mer om det för varandra. Ja, tänk om vi alla skulle berätta lite mer om hur det egentligen står till där hemma. Att det ibland kanske känns som att allt står still. Och att det ibland känns som att en inte räcker till. Kanske skulle olika sanningars skavanker få fler som befinner sig nere i en grav att våga berätta då. 

Så jo, kanske vill jag ändå lyfta upp skulden från allas våra axlar och sen släppa tillbaka den så den snärtar till över huden. För så länge vi upprätthåller falska miner, stela leenden, så länge vi fortsätter att låtsas och inte vågar använda megafonerna till att ropa ut vår vantrivsel, våra brister, vår ånger och ångest så blir det också svårare för den som är på väg att bli levande begravd att berätta sanningen. Det blir framför allt lättare för gravgrävaren att fortsätta gräva utan att någon lägger märke till det. För han kan bara lyfta upp sin lediga hand och vinka glatt åt grannen och så fortsätter alla med sitt. 

Hur ska vi då orka speja efter gravgrävare hela tiden? Vem orkar hålla orken uppe och hela tiden vara på sin vakt? Hela tiden se efter om det skymtar en spade i den andres hand eller ha koll på om ens kropp är på väg att täckas av jord. Rädsla är ju som bekant inte särskilt roligt att fylla sin tillvaro med. Svaret kan vara att vi än mer ska våga titta in i våra egna skrymslen och vrår och själsliga hål. Alltså, att helt flytta fokus från gravgrävaren och rikta blicken, kikarsiktet, strålkastaren på vår egen hud så att den får läkas och på så sätt bli helt fri från risken att bli igentäppt av en gravgrävares skitiga jord.